ur skrivboken

har en frustrerande dag. när inget riktigt vill bli sig gjort, när idéerna i mitt huvud lönnmördar varandra försöker stå i fokus allihop, när sovkläderna känns klistrade mot kroppen, lägenhetsväggarna likaså. efter 20 års eftertänksamhet, känslokännande och sinnesforskande vet jag fortfarande inte i vilken låda jag ska lägga mig själv dagar som dessa. hur jag ska trassla ut kreativitetsklumpen i bröstet, hur jag ska ta mig ut på den där promenaden som jag vet vill mig bra ändå. uäk säger jag bara. nu tänker jag sätta mig i soffan och lyssna på mika och skriva i min skrivbok. i alla fall är det min idé nu, den kommer säkert hinna ändra skepnad innan jag ens rest mig bort från datorns skärm. aja. lite gammalt och göttigt ur min allra bästaste vän: skrivboken.

178

      
När man regnar hela vägen hem, cykelbenen som blir kalla och blöta. Hemkomst och crepes, smulor i hela soffan, armar och ben i hela soffan. Ibland, oftare oftast, för lång för denna världens hörnsoffor bussäten delade sängplatser. Etthundrasjuttioåtta i tre siffror som min längd på mitt ID-kort, att alltid nå upp till högsta hyllan har även sina bieffekter, även om de nu må vara klena.
Jag och kameran min samarbetar verkligen inte förresten. I mitt bakhuvud finns en liten ivrig pickande tanke. En liten vilja om att också orka fota den fina maten jag äter, de vackra lövbeklädda gatorna jag går. De fina lugna släktingarna från värmland, deras ö-berikade ord. 
- Vi åker hem imörra.
- Jag äter bara löcke på semlan. 
Sånt som jag, numera inramad stadsbo, faktiskt inte trodde var på riktigt. 

Och såklart de fina vännerna. Rebecka och kladdkakemuffinsen. Madmenavsnitten och ljudet av en symaskin som den största undsättningen till min svaga söndag. Hannahs kafélunch och kloka ord om reseviljan. Jonatan och teaterbesök, läskig musik och läskiga skådespelade, klättrandes på ljudens alla väggar. Louise i den gröna jackan, med affischer om Fairtrade i allra högsta hugg och idéer som kittlar min mage. Där är de allihopa, ögonblicken som virvlar mig tillbaka, bort från ilskans hormonbeklädda gator. Som tar mig hårt i handen och viskar säger skriker vrålar så högt att kameran är långt bortom mina långa armars kapacitet. Vilket inte gör nåt. Jag behöver min koncentration kvar, för att klara av balanser. Uppmärksamma kanter, trottoarernsas skapelse. Lägga ögon på mötande trafik, inte krockas ur min omloppsbana. Sluta störa mig på saker inte alls värda att störa sig på. Förstå hur mina känslor min trötthet mitt skratt mina tårar lättast minst motstridigt kan samarbeta. Jobba ihop för ett snällt resultat. Försöka hitta en grepp att ha kring allt det här. 

Ps 1: Jag räknar inte mobilens kamera riktigt, men lite instagraminslag får duga för ikväll för bildsugna ögon.
Ps 2: I morgon får jag Joffanbesök. För bra för att onämnas. 
 

RSS 2.0