idag är jag matt i en smulig säng. tänker på sms jag borde svara, dåtider som för länge sedan hänt mig. vänner som runnit ur tiden, och personer som får plats. kära hejdåkramar och nacken, jag kommer alltid att tänka på nacken. här är nåt gammalt, från sommarens början. börjanblomster, om så sig vill!

har en frustrerande dag. när inget riktigt vill bli sig gjort, när idéerna i mitt huvud lönnmördar varandra försöker stå i fokus allihop, när sovkläderna känns klistrade mot kroppen, lägenhetsväggarna likaså. efter 20 års eftertänksamhet, känslokännande och sinnesforskande vet jag fortfarande inte i vilken låda jag ska lägga mig själv dagar som dessa. hur jag ska trassla ut kreativitetsklumpen i bröstet, hur jag ska ta mig ut på den där promenaden som jag vet vill mig bra ändå. uäk säger jag bara. nu tänker jag sätta mig i soffan och lyssna på mika och skriva i min skrivbok. i alla fall är det min idé nu, den kommer säkert hinna ändra skepnad innan jag ens rest mig bort från datorns skärm. aja. lite gammalt och göttigt ur min allra bästaste vän: skrivboken.

      

När man regnar hela vägen hem, cykelbenen som blir kalla och blöta. Hemkomst och crepes, smulor i hela soffan, armar och ben i hela soffan. Ibland, oftare oftast, för lång för denna världens hörnsoffor bussäten delade sängplatser. Etthundrasjuttioåtta i tre siffror som min längd på mitt ID-kort, att alltid nå upp till högsta hyllan har även sina bieffekter, även om de nu må vara klena.

Jag och kameran min samarbetar verkligen inte förresten. I mitt bakhuvud finns en liten ivrig pickande tanke. En liten vilja om att också orka fota den fina maten jag äter, de vackra lövbeklädda gatorna jag går. De fina lugna släktingarna från värmland, deras ö-berikade ord. 
- Vi åker hem imörra.
- Jag äter bara löcke på semlan. 
Sånt som jag, numera inramad stadsbo, faktiskt inte trodde var på riktigt. 

Och såklart de fina vännerna. Rebecka och kladdkakemuffinsen. Madmenavsnitten och ljudet av en symaskin som den största undsättningen till min svaga söndag. Hannahs kafélunch och kloka ord om reseviljan. Jonatan och teaterbesök, läskig musik och läskiga skådespelade, klättrandes på ljudens alla väggar. Louise i den gröna jackan, med affischer om Fairtrade i allra högsta hugg och idéer som kittlar min mage. Där är de allihopa, ögonblicken som virvlar mig tillbaka, bort från ilskans hormonbeklädda gator. Som tar mig hårt i handen och viskar säger skriker vrålar så högt att kameran är långt bortom mina långa armars kapacitet. Vilket inte gör nåt. Jag behöver min koncentration kvar, för att klara av balanser. Uppmärksamma kanter, trottoarernsas skapelse. Lägga ögon på mötande trafik, inte krockas ur min omloppsbana. Sluta störa mig på saker inte alls värda att störa sig på. Förstå hur mina känslor min trötthet mitt skratt mina tårar lättast minst motstridigt kan samarbeta. Jobba ihop för ett snällt resultat. Försöka hitta en grepp att ha kring allt det här. 

Ps 1: Jag räknar inte mobilens kamera riktigt, men lite instagraminslag får duga för ikväll för bildsugna ögon.
Ps 2: I morgon får jag Joffanbesök. För bra för att onämnas. 

kvällen då jag dansade mig själv till andnöd hade jag med min min lilla kamera som jag tillät fånga lite skönheter:

hej. jag pluggar. lyssnar på radio. går byxlös. tittar ut och låter mig bländas av oktober. tänker på förlovningar, på nakna axlar. stirrar mig blind på bloglovin, klickar på länkar som om domedagen vore kommen. hittar pauser bland alla hindiord som inte vill fasta i mitt huvud. 
hittade därför en text på en fin blogg jag följer. som fick den där klumpen jag har till hjärta att virvla till lite. känna oron igen. inte en kärlek till, inte nu tack. jag kopierar klistrar in, för era ögon, hjärtan, hjärnors fröjd. 

En text från ett 17-årigt jag, som inte trodde hjärtat kunde bli helt igen. 

Tusen tankar som egentligen inte får plats trängs i mitt huvud. Jag vet inte vad jag borde känna i min tomma och trötta kropp. Vad som skulle hålla våta kinder torra, eller vad som skulle få ett trasigt och halvbultande hjärtat att halta minst. Jag kan inte fortsätta att hoppas på något som stormar in och ut ur mitt liv, som rör om och river upp precis allt som finns inom mig.

Varje gång du stormar in i mitt liv, med dina långa täta ögonfransar, glömmer jag precis allt. Hjärtat slår fort fort fort och så är jag fast. Hel igen, men samtidigt så förberett halv. För varje gång blir jag livrädd för vad jag ska känna. Rädd för vad jag redan känt, men mest rädd för att behöva få hjärtat sjukskrivet ännu en gång. Hamna i känslokrigets ruta ett.

Det är svårt att tvinga hjärtat att inte känna. Att tränga undan alla känslor som trängs bakom revbenen, sluta leva i drömvärlden om hur det kunde ha varit.

Joffan förser mig med viktiga videoklipp, och till och med jag med min rastlösa själ lyckade se klart på denna. jag gillar personer som sätter ord på bra tankar, för just nu verkar det vara min sista förmåga här i världen. så. innan jag  försvinner in i botemedlet mot min trötthet. här, varsågod:

oktober härjar utanför mitt fönster. jag iklädd pyamas har slutat dricka min andra kopp grape-te för det började smaka skumt. klockan tolv infinner sig om femtio minuter, och då är tanken att jag ska vara på friskis, redo att svettas.
hej! välkommen hit. jag behöver en plats att slänga mina ord på, som om jag inte redan skulle ha hundra. men jag gör som jag alltid gör. köper mig en ny skrivbok, en nystart. en chans att bli någon annan, någon lite bättre. lite kreativare, vackrare och mer hälsosam. vi får väl se hur det går. i nästa inlägg ska ni få alla mina andra tusen ord bild och tankeplaceringsställen. nu får ni nöja er med ett jag i instagramformat. puss va.